Tillbaka i underbara Liberty City
Grand Theft Auto IV är ett utav mina favoritspel någonsin. Jag gillar, till skillnad från väldigt många, den nya seriösa stilen. Faktum är att jag mot slutet av Grand Theft Auto IV hade en klump i halsen, det var en grym storyline med hemskt slut. Hur som helst – nu är den andra, och sista, expansionen äntligen här och redan efter en timme känner jag att jag vill skriva en del.
Någonting som bör meddelas redan nu är att The Ballad of Gay Tony bygger vidare på den smått uppdaterade motorn som vi fick se i The Lost And Damned. Det är nästintill omöjligt att ramla av motorcyklar och att flyga ur bilar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag hellre vilja haft den mer realistiska fysiken eller åtminstone en blandning av båda.
En liten detalj som jag personligen är lite splittrad över är den rutan som ploppar upp efter varje uppdrag och talar om hur bra du klarade dig. Det är en fin detalj som skulle vara helt fantastisk om den bara användes på rätt sätt. Av vad jag vet (kom ihåg, en timme in i spelet) kan man inte på något sätt få reda på vad det är man behöver göra först efter du har klarat uppdraget. Det är även löjligt höga mål som tar bort friheten.
Däremot måste jag skriva att jag är smått tagen av att jag under den första speltimmen bara kört nya fordon, använt nya vapen och endast hört ny musik samt snack på radion. Lazlows show har utökats och en himla massa ny musik har dykt upp på Vladivostok FM. Just Vladivostok FM var verkligen inte en favoritkanal men som nu faktiskt ger ifrån sig en viss charm.
Storyn börjar ta fart och jag känner att det kan bli hur bra som helst. Luis känns oerhört avslappnad och äkta och Tony Prince ( Gay Tony ) likaså. Jag ska inte skriva mer, recensionen kommer under helgen!
No Comments Flöde för Kommentarer
Sorry, the comment form is closed at this time.
The comments are closed.